Fyllda isterband

 
Vet ni vad, dom som påstår sig kunna något, ja dom säger att jag nu räknas till skaran av höggravida. Och nog börjar det kännas allt. Det som är mest påtagligt är ju så klart den där magen som helt plötsligt börjar vara i vägen. Noga får man planera när man skall ta sig fram, för rätt som det är slår man i magen i någons rygg, eller har ner en tallrik med den. När vi sitter här hemma och äter har jag upptäckt att jag liksom trycker ner magen under bordet, annars når jag inte fram till tallriken. Det är lite svårt att själv förstå hur stor magen faktiskt är, men när man får se sig själv på bild, ja då fattar man! Senaste bilden på mig och magen hittar ni här. Ja hunden fick också vara med på ett hörn, han älskar barn och det skall bli så spännande att se dom växa upp tillsammans.
Under hela graviditeten har ju maten varit en ständig följeslagare, så länge det är hemlagat och ingen flottig kebab har jag tryckt i mig mängder. Nu börjar jag märka att det är trångt i magen då jag inte alls får i mig samma, stora portioner. Men jag äter tills det säger stopp, sen går det oftast i en frukt en liten stund senare.
I veckan har vi ätit isterband, Sebastian berättade att dom brukade äta fyllda sådana när de var barn. Detta var något jag aldrig testat tidigare, men det blev riktigt gott! Till det serverades härlig, stuvad potatis, rödbetor och ett stekt ägg.
Fyllda isterband:
4 småländska isterband
1 stor röd lök
ett par skivor rödbeta
färska örter (persilja är perfekt, men jag hade bara timjan hemma och det fungerade bra det också)
salt & peppar
Skala och finhacka löken, stek den mjuk i en klick smör. Finhacka rödbetorna och låt dem steka med på slutet, blanda i färska örter, salt och peppar.
Skär en skåra i isterbanden, lägg dem i en ugnsfast form och fyll dem med hjälp av en sked.
Ställ in i 200 grader varm ugn, efter cirka 15 minuter är de klara.
Perfekt vårlunch att servera med ett glas kall öl till.
Isterband brukar vara en rätt som folk antingen älskar eller hatar, hur är det med dig?
Bild: Sebastian Niemi-Carlsson