Knappkakor

 
För drygt en vecka sedan flyttade vi hem min syster från Leksand där hon gått en dekoratörsutbildning under året som varit. Hon är en otroligt kreativ själ med en stor passion för knappar. Eftersom hon flyttar till Berlin tänkte jag att det var helt onödigt att köpa något till henne att släpa på när hon nu ska flytta vidare. Då kom jag på att en burk knappkakor var den enda rätta lösningen. Vad kan passa bättre än det tänkte jag!
Det här är mitt första försök till att baka dessa och de fick godkänt. Jag använde mig av helt vanlig mördeg som jag färgade i tre olika färger. Degen kavlade jag ut och med hjälp av olika mått tog jag ut rundlar. Ytan blev lite för ojämn kan jag tycka, nästa gång ska jag byta ut strösockret mot florsocker och se om det gör någon skillnad. Kakorna får absolut inte gräddas för länge, då blir de brunbrända och inte alls så fina i färgen. Ett tips är att inte använda karamellfärg utan pastafärg. För att få till rätt färg går det åt ganska mycket karamellfärg och degen blir då för blöt. Pastafärgen är bra mycket drygare och finns i alla tänkbara färger och nyanser.
Knappkakor:
4 1/2 -5 dl vetemjöl
1 dl strösocker (eller florsocker)
200 g kallt smör
1 knivsudd äkta vanilj
färg
Blanda samman nästan allt mjöl med sockret och vaniljen. Skär det kalla smöret i små kuber och nyp snabbt ihop det till en slät deg. Tillsätt eventuellt lite mer mjöl. Dela degen i tre lika stora bitar och färga i valfri färg. Platta till degbitarna och plasta in dem. Låt vila svalt i minst 30 minuter. Kavla ut till en cirka 3 mm tjock platta och stansa ut cirklar med hjälp av ett litet mått. Gör eventuellt en fördjupning i varje kaka med ett lite mindre mått så du får en inre cirkel. Gör ett, två eller fyra små hål i mitten av kakan. Lägg på bakplåtspappersklädd plåt. Grädda i 175 ° C i cirka 5-7 minuter. Håll koll så kakorna inte bränns vid. Grädda gärna en provkaka först så du ser hur lång tid de måste vara inne. Låt svalna helt och förpacka sedan i fin glasburk.
Ger du bort presenter som du bakat/gjort själv?
bild:Sebastian Niemi-Carlsson