Under veckan har det varit som en lite följetong på mina instastories. Angående Isac och hans ätande. Och ni var verkligen så många, med massor av tankar kring det här med barn och mat. För hur gör man med barn som inte äter?
Jag ställde frågan: Hur hanterar ni att era barn inte äter?
Och jisses så många som är i samma sits. För precis som det mesta i föräldraskapet är det så lätt att man känner helt ensam. Att man är den enda familjen i hela världen som sitter där vid köksbordet och har en 4-åring som vägrar smaka på det man lagt ner sin själ i att laga. Fler av er kom med fina tips, så jag tänkte jag kunde dela dom här.
- Gör ingen grej av det. Barnen äter när dom är hungriga.
- Låt barnen önska mat och bjud in dom att vara med i matlagningen.
- Servera säkra kort
- Försöker alltid laga ett säkert kort jag vet att han äter. Typ pasta, potatis, korv osv
- Barnen behöver inte äta upp, men ändå smaka på maten
99% av alla som skrev något svarade att ni helt enkelt inte gör någon stor sak av det. Att barn äter när dom är hungriga. Och det är så vi försöker hantera det också här hemma Med vår äldsta som har vi nog tagit mer fighter, mutat och trugat. Med yngsta är det ingen idé. Vill han inte äta, så vill han inte.
Ofta serverar vi mat som Isac faktiskt tycker om. Men han VILL INTE äta, inte ens smaka. Ibland händer det att vi får honom att smaka och han sedan äter en portion och tycker det är jättegott. Men 9 gånger av 10 tvärvägrar han att äta om han inte är med på det från början. Så hos oss fungerar inte regeln att man måste smaka. Det skulle bara ge onödigt med bråk här hemma.
Min filosofi kring mat är att det ska vara lustfyllt och utan pekpinnar. För både vuxna och barn. Men självklart uppmuntrar vi barnen att våga testa nytt. Och att testa nya saker flera gånger. För rätt som det är har man lärt sig att tycka om det. Så kring matbordet har vi bara en regel hemma hos oss.
- Alla ska sitta med runt bordet. Även om man inte vill äta. Man får inte byta bort stunden vid matbordet mot tv-spel, tv eller annat. Trots att man inte tänkt äta.
Jag tycker det är viktigt att man ändå sitter ner tillsammans och äter. Delar med sig av hur dagen varit. Det hamnar mer på det sociala än att man faktiskt ska äta.
Men visst är det frustrerande. Att man som förälder lägger ner tid, energi och pengar på att laga mat man vet att barnen tycker om. Och så smakar dom inte ens. Men jag är helt övertygad om att man bara gör barnet en björntjänst att bråka och truga.
Mina tips är att:
- Ha en period då du lagar säkra kort. Det fungerade på vår äldsta. Då kom han liksom på att han tyckte det var gott att äta. Och så kom han in i det igen.
- Servera morotsstavar eller andra goda grönsaker som dom kan sitta och plocka med själva. Utan att äta med kniv och gaffel. Ställ gärna fram det innan maten och låt barnen äta av det medan du lagar mat. Kanske känner barnet att det är hungrigt när de väl börjat äta.
- Älskar barnet mormors pannkakor? Bjud in er till henne och gör en mysig stund av maten. Då hamnar alla på plussidan.
- Se till att barnet faktiskt är hungrigt när det är dags för middag. Mellis är bra, men äter man för mycket mellan måltiderna är man kanske inte hungrig när det väl är middag.
- Gillar ditt barn smoothie? Perfekt! Släng i lite extra energi i form av avokado eller neutral kokosolja. Gott att antingen starta eller avsluta dagen med. Och du som förälder vet att barnet iaf fått i sig något.
- Mina barn älskar alla former av pannkakor, plättar och våfflor. Så jag försöker servera varianter av det. Bananplättar är något vi ofta kan göra till lunch. Enkelt och gott!
- Gör ingen stor grej av maten. Det är en naturlig del av våra liv. Pratar du alltid om hur jobbigt det är med matlagning, hur svårt det är att hitta på nya idéer och hur tråkigt det är att ingen äter blir det en negativ stämning runt själva ätandet.
En perfekt smoothie att börja dagen med.
Sitter ni inte med fler fina tips på hur ni får era barn att äta? Dela gärna med er!
Mixa ner röda linser i pannkakorna och använd bönmjöl (kungsörnen) så känns det som riktigt bra mat! Linserna och bönmjölet märks inte alls.
Här funkar inte heller det där med att man måste smaka. Helt omöjöigt att få 3-åringen att smaka nåt han vet att det är köttfärs i (men han äter gladeligen köttfärsbiffar). Köttfärs som i min värld känns som ett hyfsat säkert kort.